Att simma med dugonger vid Abu Dabbab: regler, etikett och verkliga odds

Om du tar med dig en sak från den här guiden, ta dessa. Dugonger är skyddade, lätta att stressa, och ett dåligt möte kan driva bort ett djur från dess betesmark för resten av dagen.

Inget av detta är svårt. Det handlar mest om att hålla sig stilla och låta djuret fortsätta äta.

Dugonger är marina däggdjur, inte fiskar, och deras närmaste nu levande släktingar är elefanter snarare än sälar eller delfiner. Lokalt kallas de sjökor, vilket är en rimlig beskrivning av hur de beter sig: de betar sjögräs, långsamt, större delen av dagen.

En vuxen når omkring tre meter och 400 kilo. De är fridsamma, långsamma och fullständigt ofarliga — de har inget som helst intresse av dig, vilket är precis varför det är så lätt och så onödigt att störa en.

De går upp för att andas med några minuters mellanrum och återvänder till sjögräset. Den rytmen är det som ska skyddas. Ett djur som ständigt måste avbryta sitt ätande för att undvika simmare är ett djur som bränner energi det behöver.

Dugonger är listade som sårbara för utrotning av IUCN, och Röda havets population är liten och tunt spridd. Detta är inte ett vanligt djur som har en lugn dag. Enskilda dugonger spelar roll för populationen på ett sätt som enskilda revfiskar inte gör.

De återhämtar sig också långsamt. Honor får en enda kalv efter en lång dräktighet, och bara vart par år. En population som förlorar djur återhämtar sig inte snabbt.

Deras föda är det andra trycket. Dugonger är helt beroende av sjögräsängar, och sjögräs skadas av båtankare, kustexploatering och sediment. Att skydda ängen vid Abu Dabbab är lika viktigt som att skydda djuren i den — vilket är varför båtar förtöjer varsamt och varför du aldrig ska stå på eller sparka genom sjögräset.

Abu Dabbab-viken, cirka 30 minuter norr om Marsa Alam med bil, är den mest kända dugongplatsen på den här kuststräckan och skälet till att utflykten finns. Dess grunda sjögräsäng är förstklassig betesmark.

Viken är skyddad och tillträdet är reglerat. Du går i från stranden ut i grunt vatten som sluttar gradvis, vilket gör det till en enkel snorkling — ingen båtöverfart, ingen djup ingång och en normal dag mycket lite ström.

Samma äng försörjer bofasta gröna sköldpaddor, vilket är genuint användbart att veta när du ställer in förväntningarna. Sköldpaddor betar samma sjögräs och ses på de flesta utflykter. Dugongen är det sällsyntare priset på samma dag.

Vi vill hellre att du bokar med korrekta förväntningar än att du känner dig vilseledd efteråt, så här är det rakt ut.

Sköldpaddor: mycket troligt. Abu Dabbab har bofasta gröna sköldpaddor som betar i sjögräset dagligen. En normal dag ser de flesta gäster minst en, ofta nära och obrådskande medan den betar. Detta är den pålitliga delen av utflykten.

Dugonger: genuint ovanliga. De är ensamlevande, skygga och få till antalet. En observation är verklig tur, inte en schemalagd punkt på programmet. Den som annonserar ett garanterat dugongmöte vilseleder dig antingen eller planerar att trakassera ett djur för att åstadkomma ett.

Vårt råd är enkelt: boka Abu Dabbab för sköldpaddorna och det lugna, enkla vattnet. Se en dugong som en bonus. Då blir dagen bra hur som helst — vilket, enligt siffrorna, är hur det brukar gå.

I samma stund som en dugong dyker upp är frestelsen att simma mot den. Gör tvärtom.

Stanna och flyt. Håll dig kvar där du är, stanna vid ytan, och låt djuret fortsätta på sin egen linje. En dugong som inte känner sig förföljd fortsätter ofta beta några meter från dig i flera minuter — långt bättre än en kort skymt av en som lämnar platsen.

Kom aldrig mellan den och öppet vatten, och aldrig mellan den och ytan. Den måste andas. Att blockera den vägen är det mest stressande en grupp snorklare kan göra, och det är vad som oftast avslutar ett möte.

Dyk inte ned mot den. Fridykning över en betande dugong driver bort den från ängen. Titta från ytan.

Håll gruppen utspridd och bakom den. En halvcirkel av människor som sluter sig läses som ett rovdjur av alla djur. Guider placerar gruppen medvetet — följ dem.

Använd inte blixt. Den skrämmer djuret och ger dessutom dåliga foton i grunt, ljust vatten.

Nyttigt att känna igen, eftersom de flesta som stör vilda djur inte inser att de gör det.

En avslappnad dugong betar med huvudet nedåt, rör sig långsamt och går upp till ytan i en jämn rytm. En stressad slutar beta, lyfter huvudet, byter riktning tvärt eller går upp oftare och kortare.

Ser du något av det är gruppen för nära. Backa och ge den utrymme. Den kan mycket väl lugna ner sig och återuppta — och om den gör det får du ett långt bättre möte än genom att följa efter.

Samma sak gäller sköldpaddor. En sköldpadda som gång på gång avbryter sin väg till ytan för att folk är ovanför den skadas, tyst, även om inget dramatiskt tycks hända.

Det är lätt att läsa allt detta som begränsning. Det är närmare motsatsen.

Platser som förvaltas väl behåller sina djur. Abu Dabbab har fortfarande dugonger och bofasta sköldpaddor för att viken är skyddad och ängen intakt. Platser som låter besökare jaga och tränga marint liv förlorar det — djuren flyttar på sig, och arrangörerna sitter kvar och säljer en utflykt till en tom vik.

Den praktiska versionen: lugna grupper ser mer. Varje guide kommer att säga samma sak. Gästerna som flyter stilla och väntar får långa, nära möten. De som simmar hårt mot allt får trettio sekunder av ett djur som drar sig undan.

Om din guide kallar tillbaka folk eller avbryter ett närmande är det inte försiktighet för sakens skull. Det är skälet till att det fortfarande finns något att se nästa säsong.