Är det etiskt att simma med delfiner vid Samadai? En arrangörs svar

'Simma med delfiner' har förtjänat sin skepsis. I decennier har frasen också beskrivit delfinshower med djur i fångenskap, marinparker och simma-med-delfiner-bassänger där djur föds upp eller fångas för underhållning, hålls i inhägnader långt mindre än sitt naturliga utbredningsområde och tvingas uppträda enligt schema för betalande besökare. Den branschen har en väldokumenterad historia av djurvälfärdsproblem, och alla som läst om den har rätt att ta med sig den skepsisen till varje erbjudande om delfinturism, vårt inkluderat.

Ordet 'vild' används löst i turistmarknadsföring generellt, så det är rimligt att vara misstänksam mot det även här. Det enda ärliga sättet att bemöta den misstänksamheten är att specifikt förklara vad som är och inte är sant om Samadai — inte att be dig ta oss på orden.

Samadais spinnardelfiner är inte i fångenskap, uppfödda, tränade eller matade av någon. De är en vild flock som använder revets skyddade lagun som viloplats dagtid — spinnardelfiner jagar nattetid på djupare vatten och vilar dagtid i grunda, skyddade rev, vilket är ett väldokumenterat naturligt beteende för arten, inte något framkallat av turism. Ingen vid Samadai lockar in delfinerna, matar dem för att hålla dem kvar eller stänger in dem på något sätt. De kommer och går enligt eget schema, vilket är exakt varför ingen arrangör, vi inkluderade, kan lova att du får se dem en given dag.

Det är den centrala skillnaden: en attraktion med djur i fångenskap kontrollerar djurets närvaro och beteende. En vildmötesplats som Samadai kontrollerar mänskligt tillträde till en plats vilda djur redan valt. Dessa är tillräckligt olika för att det inte håller att klumpa ihop dem under ett enda etiskt omdöme — men den andra sorten är inte automatiskt oproblematisk heller, vilket är den svårare delen av det här svaret.

Spinnardelfiner har fått sitt namn av de akrobatiska snurrar de utför vid ytan, oftast i skymningen när de ger sig ut för att äta — ett beteende du ibland ser även när flocken inte går att närma sig under dagen. Deras dagliga vilomönster i skyddade, grunda rev är ett biologiskt faktum som också är den sårbarhet turismen skapar: ett vilande djur som störs upprepade gånger under dagen får inte ta igen den vilan om natten, när det istället är upptaget med att jaga.

Egyptiska marina myndigheter och oberoende forskare har studerat Samadai-flockens beteende sedan den skyddade zonen inrättades, till stor del för att bedöma om zoneringen fungerar. Det ärliga läget för den evidensen är blandat snarare än entydigt: flocken har förblivit bofast vid revet i två decennier sedan skyddet infördes, vilket är ett rimligt tecken på att platsen inte övergivits på grund av störning, men 'delfinerna är fortfarande här' är inte samma sak som 'det finns ingen pågående stress'.

Vi känner inte till någon övervakning tillräckligt detaljerad för att utesluta kronisk, lågnivåpåverkan från upprepad daglig turism. Vi säger hellre att bilden är ofullständig än antyder en grad av säkerhet som inte finns.

Samadai har varit ett rättsligt skyddat marint område sedan 2004, förvaltat under egyptiska miljöregler specifikt på grund av oro för delfinturismens påverkan. Skydden är konkreta, inte symboliska: båtar måste förtöja vid fasta förtöjningspunkter istället för att ankra fritt på revet, vilket förhindrar ankarskador på korall och begränsar hur nära fartyg kommer den vilande flocken. Antalet simmare som tillåts i vattnet vid varje tidpunkt är begränsat. En kärnzon i revets mitt, där flocken vilar mest konsekvent, har varit helt stängd för mänskligt tillträde sedan skyddet infördes.

Dessa regler finns för att oreglerad turism vid Samadai åren före 2004 var ett verkligt problem: trängsel, trakasserier och störning av den vilande flocken dokumenterades och är en del av varför skyddsstatusen skapades från början. Zoneringen är ett svar på ett genuint tidigare misslyckande, inte en marknadsföringsuppfinning.

Zoneringen sätter ett golv, men arrangörer skiljer sig åt i hur de beter sig över det golvet. Ansvarsfull praktik innebär: att hålla respektfullt avstånd och låta guider — inte gäster — bedöma hur nära som är lämpligt en given dag; att aldrig jaga eller flytta en båt för att korta avståndet för foton; att hålla motorljud och båtrörelse till ett minimum nära flocken; att informera gäster tydligt, varje gång, om reglerna innan någon går i vattnet; och att vara beredd att korta av ett möte, eller hoppa över det helt, om flocken visar tecken på stress eller om revet redan är fullt med andra båtar.

Vi gör dessa saker, och det gör flera andra arrangörer vid Samadai också. Alla gör det inte konsekvent, och det finns ingen oberoende tillsyn som bevakar varje båt varje dag — efterlevnad beror i hög grad på arrangörens omdöme och gästernas beteende, med stickprovskontroll snarare än ständig övervakning. För hur Samadai står sig mot Sataya, se vår jämförelse mellan Sataya och Samadai.

Arrangörens beteende är bara hälften. De vanligaste problemen vi ser drivs av gästerna: simmare som jagar delfiner för att komma närmare för foto eller video, som ignorerar guidens instruktion att hålla position och låta flocken närma sig på egna villkor; att röra eller försöka röra delfiner, vilket strider mot reglerna och genuint stör dem; högljudda eller plötsliga rörelser i vattnet; och helt enkelt för många människor i vattnet samtidigt i förhållande till hur mycket utrymme flocken har att röra sig genom.

Inget av detta kräver onda avsikter — det är oftast entusiasm, inte illvilja — men påverkan på djuren bryr sig inte om avsikt.

Vi sa att vi skulle vara ärliga, så här är det utan förmildring: även välskött djurturism har en påverkan. Varje båt vid Samadai, hur omsorgsfullt den än sköts, tillför motorljud och mänsklig närvaro till ett viloområde som annars vore ostört. Turismens sammanlagda effekt — även zonerad, begränsad och regelföljande turism — är inte noll, och det finns ett legitimt naturvårdsargument att det mest skyddande för flocken vore mindre mänsklig trafik vid Samadai, inte bättre skött mänsklig trafik.

Vissa naturvårdsinriktade resenärer drar rimligen slutsatsen att det rätta valet är att inte åka, och vi tycker inte att den ståndpunkten är orimlig eller oinformerad. Om du landar där efter att ha läst detta vill vi hellre att du fattar det beslutet med korrekt information än hoppar över det av rädsla för något — delfinshower med djur i fångenskap — som just den här utflykten genuint inte är.

Om du åker: följ guidens instruktioner utan undantag, särskilt om avstånd och att inte röra; be inte guiden komma närmare för ett bättre foto; håll ljud och plask till ett minimum; acceptera att du vissa dagar inte får se flocken alls, och pressa inte på för att leta efter dem bortom guidens bedömning; och välj en arrangör som är villig att ärligt säga att observationer inte är garanterade, snarare än en som antyder motsatsen för att stänga affären.

Det är också värt att fråga, innan du bokar med någon, hur de hanterar en dag när revet redan är fullt av andra båtar. En ansvarsfull arrangör väljer ibland att hålla igen, korta vattentiden eller flytta sig snarare än att lägga till ännu en båts tryck på en redan full plats. Om en arrangör inte kan eller vill svara på den frågan säger det dig något om hur de beter sig på vattnet när ingen kontrollerar.